Någonstans i mitt bröst sitter pappa-sorgen. Den bankar och slår och vill ut. Den kommer i små skvättar. Som ett lätt sommarregn. Jag petar på skorpan som kliar så infernaliskt och tänker "hur kommer det att bli?" Men oron får ingen plats. Tröttheten sparkar orons sorry ass så långt det bara går. Å jag sätter knappt upp håret längre. Jag har min teskedsgumman-frisyr. Dag som natt. Å idag när regnet kom med besked och höstvindarna blåste tag i huset då drog jag bara täcket ännu högre upp och kisarna kröp ännu närmre. Men vissa förstår inte mitt nuvarande behov att bara vara. Att faktiskt inte göra någonting. Jag håller hemmet flytande och jag duschar varje dag - tack å lov. Men det är inte mycket mer. Jag tänker på vad min söta lilla faster Ruth sa: "Tids nog står du med pannor och byttor!" Å jag vet att tids nog tar jag tag i livet. Men inte nu.
Kramar och kärlek. Styrka och mod. Du är så fin, sis! Jag älskar dig, glöm inte det! Och Agaton likaså. Vi ses snart, det gör vi!
SvaraRaderaKloka ord. Tror på att göra som du gör. Kramar om. Mycket!
SvaraRaderaIngen annan kan bestämma över hur just din sorg ter sig. Om du känner som du gör just nu så fortsätt att följ den vägen. Tids nog vill du orka allt det där som tillhör livet. Å jag lovar att påminna dig om att din pappa vill att du ska fortsätta med allt det där och inte bara sörja. Men just nu så tror jag att han klappar på huvudet och ber dig att ta det lugnt! kram Z:a
SvaraRaderaviktigast är att du gör det som känns mest rätt under omständigheterna. rätt och det du behöver.
SvaraRaderaoch omge dig med sånt och sånna som gör dig gott, vad mer kan man göra?
många varma kramar