En liten vindpust å jag faller.
En liten knuff å jag står inte längre.
Tänk att det krävs så lite för att ett korthus ska falla och falna. Det finns nog en knapp i hjärnan som är lätt att komma åt. Som är lätt att nudda med ett finger. Som gör att man går från okej till inte okej. Som gör att tårarna lurar och skrattet dör. Som när du ringer och du hör att den du vill nå just tryckte upptaget. En person som du vill vara nära men som håller dig på avstånd med ett knapptryck. Det finns så många knappar att trycka på tänker jag. Men varför känns det bara som man kan trycka fram sorgen å inte skrattet?
Ring mig istället! Skull ALDRIg trycka på upptaget! Kram
SvaraRaderaRädslan styr ibland. Hos en del. Jag skickar ett leende genom luften. Börja med det. När du orkar. TIlls dess, knapptryckarna, kappvändarna, ibland visar de sin sanna sida när man minst av allt vill ha den... Kramar om!
SvaraRaderaEvelina: åh vad jag har saknat dig! Hej:) Ja jag ringer dig..
SvaraRaderaAnnika: å leendet är mottaget..
Ja det där med knappar..kan lätt bli fel..lätt bli missförstånd..det är inte alltid man förstår hur saker å ting blir. Jag vet bara att när jag är mitt uppe i det..då gör det ont. Känns bättre idag dock..å det är skönt.
Kramar er båda!
förmodligen för att vi inte är några maskiner...
SvaraRaderavisst kan man trigga särskilda knappar och få en viss effekt. men precis som annika säger så är du ju mitt uppe i det.
önskar så att jag kunde trolla bort det onda.
kramar så länge
Och jag dig! :) Kram
SvaraRaderaSåg att du skulle bli så glad om man lämnade en liten kommentar när man ändå är här :) Första gången här, fint skrivet. Håll ut
SvaraRadera