Jag stannar i andetaget

Tänker på tiden före cancern...tiden då pappa andades. Tiden då jag kunde titta på honom...å på tiden jag fick uppleva med honom. Pappasorgen växer för varje dag. Saknaden blir större. Hemmet han alltid fanns i är antagligen nyrenoverat nu å någon annan har firat sin jul just där. Tänker också på alla de blommor jag plockade och tog in till pappa. Ville att han skulle få uppleva våren eller försommaren. Han tyckte om syréner precis som jag. Vi luktade på dem tillsammans. Berömde doften och de små små blomklasarna. Vi såg det lilla tillsammans. Å pratade om de stora frågorna. Filosoferade. Diskuterade. Nu finns han inte mer. Å jag stannar i andetaget då jag skriver det å tittar på textmarkören som blinkar taktfullt. Det är som det är å jag måste gå vidare. Men pappa finns här inte längre för å diskutera det stora frågorna...å jag känner mig stum.

Vila ögonen

Victory rolls, vintage och sorg

Klänningar fortsätter att landa i brevlådan. Sorgen fortsätter att värka. Vinden fortsätter att ta tag i huset. Hyresvärden är allt jämt lika mosig i huvudet. Minsta kisen har fortsatt diarré och veterinären letar fel. Håret fortsätter jag att sätta upp i victory rolls och just idag visar jag ett sätt av många hur man faktiskt gör. Å filmen hittade jag på youtube. Jag ville nog mest också visa att jag lever. Men livet är kargt just nu och det är inte mycket jag känner lust till. Det har ploppat upp fler dödsfall i min närhet dock inte allt för nära inpå men det känns ändå. Så bloggen har fått stå tillbaka till förmån för träning, vila, bara vara, jobbet och jakten på den ultimata klänningen. Men jag finns här vilandes med ögonen på en vit adventsstjärna. Julen fortsätter ju att komma den också trots att pappa-sorgen inte vill.
PS. Ibland känner jag för att tatuera hela armarna jag också..bara för att jag kan...