Torils hjärta förökar sig

Ruffigt, rött och dagarna efter skitcancern

2012-01-30T19:13:00.008+01:00

Var är orden? Var är jag? Jo jag är här framför fake-brasan som knastrar på teven med minsta katten inklämd mellan laptop och mage. Det är så mycket jag skulle vilja skriva om. Så mycket jag skulle vilja berätta. Jag skulle, om jag orkade, göra om hela bloggen. Skriva om vintage och frisyrer. Men jag ids inte. Bokstäverna boxas i mitt inre och kan inte enas...här. De kommer ut någon annanstans nu. I en fastare form. Ord som måste skrivas. Historier som behöver vädras. Jag kan helt enkelt inte vara på två ställen. Just nu. Pappa-sorgen sitter också här bredvid och väntar på att få komma fram. Knaprar på mitt inre. Inte en dag går utan att jag tänker på pappa. Inte en. Förbannade skitcancer! Hatar den för att den festade på pappas lungor. Jag är arg också nuförtiden. Undrar en massa över arbete och orättvisor. Arbetsbördor och balans. Över min egen kolossala trötthet. Orkar inte mycket. Hostar inte så mycket längre i alla fall. Alltid något. Ska till farbror doktorn och få veta om jag har någon allergi. Vi får väl se. Å jag vet att när jag är där kommer jag sakna pappas ord ännu mer. Fan jag kunde ju ringa honom och fråga om allt som hade med kroppen och krämpor å göra (ja kanske inte snippan men ändå). Eller det enkla som nu är svårt att få ett recept utskrivet. Fan nu måste man asa sig iväg som alla andra till vårdköer och vårdcentraler...suck. Annars är jag sugen på att brodera. Räddade min röda kappa i helgen från att få större hål på sig genom ett större ullbroderi. Blev fint. Det ville jag egentligen visa precis som nya klänningar...men jag har aldrig kameran redo i rätt ögonblick nuförtiden. Inspirationen till lockande bloggbilder finns inte. Inser att jag inte låter som en sjungande lärka där jag sitter men jag kan faktiskt inte leverera stylade bilder med cupcakes, familjeidyll eller någon annan fin yta. Jag är här. Skitig, ruffig, vass i kanterna, sorgproppad, trött med knut i håret...jag sitter ju för tusan till och med framför en fake-brasa...å känner värmen! Å hur tusan går det till? Men jag är i alla fall. På besök. Men om ni saknar mig kopiöst och vill att jag ska skriva om något. Ge mig ett ämne eller nåt annat så ska jag nog kunna få ur mig både det ena å andra. Men just nu ska jag bara luta mig tillbaka. Äta mina klyftade blodapelsiner och helt ignorera att det är snö ut...

Det nya å det gamla

2012-01-02T10:04:00.004+01:00

Det nya har börjat. Med raketer och flygande lyktor la jag det gamla året bakom mig med allt vad det har inneburit. Död, sjukdom, ändlöst gråtande men också stunder av glädje och en rad nya klänningar. Bilbo å Gimli har stått för mycket av ljuset och lugnet då stormen blåst kall. Märkligt hur små liv som katter kan skänka så mycket frid. Men det räcker att bara titta på dem eller lägga sig bredvid dem på soffan å höra hur de snarkar eller slickar varandra. Minsta kissen är dock dålig igen och prover har tagits och bajs har skickats till Tyskland. Så mitt år börjar också med en fet veterinärräkning men vad gör det egentligen? Något alternativ finns inte. För jag kan inte tänka mig ett liv utan dem.

Jag stannar i andetaget

2011-12-29T01:17:00.004+01:00

Tänker på tiden före cancern...tiden då pappa andades. Tiden då jag kunde titta på honom...å på tiden jag fick uppleva med honom. Pappasorgen växer för varje dag. Saknaden blir större. Hemmet han alltid fanns i är antagligen nyrenoverat nu å någon annan har firat sin jul just där. Tänker också på alla de blommor jag plockade och tog in till pappa. Ville att han skulle få uppleva våren eller försommaren. Han tyckte om syréner precis som jag. Vi luktade på dem tillsammans. Berömde doften och de små små blomklasarna. Vi såg det lilla tillsammans. Å pratade om de stora frågorna. Filosoferade. Diskuterade. Nu finns han inte mer. Å jag stannar i andetaget då jag skriver det å tittar på textmarkören som blinkar taktfullt. Det är som det är å jag måste gå vidare. Men pappa finns här inte längre för å diskutera det stora frågorna...å jag känner mig stum.

Vila ögonen

2011-12-21T09:07:00.000+01:00

Victory rolls, vintage och sorg

2011-12-10T14:38:00.003+01:00

Klänningar fortsätter att landa i brevlådan. Sorgen fortsätter att värka. Vinden fortsätter att ta tag i huset. Hyresvärden är allt jämt lika mosig i huvudet. Minsta kisen har fortsatt diarré och veterinären letar fel. Håret fortsätter jag att sätta upp i victory rolls och just idag visar jag ett sätt av många hur man faktiskt gör. Å filmen hittade jag på youtube. Jag ville nog mest också visa att jag lever. Men livet är kargt just nu och det är inte mycket jag känner lust till. Det har ploppat upp fler dödsfall i min närhet dock inte allt för nära inpå men det känns ändå. Så bloggen har fått stå tillbaka till förmån för träning, vila, bara vara, jobbet och jakten på den ultimata klänningen. Men jag finns här vilandes med ögonen på en vit adventsstjärna. Julen fortsätter ju att komma den också trots att pappa-sorgen inte vill.
PS. Ibland känner jag för att tatuera hela armarna jag också..bara för att jag kan...

Lördagens måste

2011-11-26T09:27:00.001+01:00

Underbart gripande, spännande å med flera tvistar. Bara se den, helt enkelt!

Kan tårar förvandlas till trötthet?

2011-11-11T08:03:00.003+01:00

Han tittar förbi ibland. Står vid min sida. Klappar min kind som han alltid gjorde då jag var ledsen. Jag minns att när jag var barn kom också pappa-näsduken fram. Den som han hade i fickan hela dagarna. Den som luktade pappa. Jag har sparat en t-shirt från flyttstädningen. Den ligger hårt packad i en plastpåse i min garderob för att inte lukten ska pysa iväg.
Inte en dag går utan att han fattas mig innerligt. Så mycket att jag knappt gråter. Jag tar hand om alla andra istället. Kramar den som är ledsen på jobbet. Den som har för mycket att göra. Eller den som ska avliva sin häst. Då finns jag där som ett ryggstöd. Förstår och stöttar. Klappar.
Just nu undrar jag mest om tårar kan omvandlas till trötthet? För jag kan sova närsomhelst å hur mycket som helst. Men inte en dag går utan att jag saknar min pappa. Hans röst. Hans humor. Hans uttryck. Hans läkarråd. Som då förra veckan då jag gick med ett ständigt hårt tryck över bröstet och andetagen inte hittade ner till lungorna. Linjen var bruten och jag ville bara ringa pappa å fråga om det var farligt? Om jag höll på att få en tyst hjärtattack? Om jag höll på att dö? Men det fanns ingen att ringa. Jag fick ta hand om mig själv. Vara mitt eget ryggstöd. Klappa min egen kind.
Det är svårt med sorg för den ser så annorlunda ut. Å för mig är inte pappa borta. Han är högst närvarande. Hela tiden. Å ändå fattas han mig så det skär i hela mig.

Nåt att fundera på för alla facebookare

2011-11-04T14:44:00.002+01:00

Har inte själv trillat dit än men kan mycket väl göra det en dag...svepas med i facebookandet. Hittade den här tänkvärda lilla filmen om just facebook...värd att ge några minuter..Annars har jag mest tryck över hjärtat, tomhet i hjärnan och en vilja att fly ibland. Därav mina få inlägg.

Så vacker, så skarp...bara se den!

2011-10-27T21:30:00.000+02:00

Varför inte förgylla måndagen?

2011-10-10T08:16:00.001+02:00

Såg denna underbara rulle igår...The extra man. Så bra och oväntad. Förgyll måndagskvällen å hyr den!

Ett upptaget korthus vem vill svara?

2011-10-08T21:44:00.003+02:00

En liten vindpust å jag faller.
En liten knuff å jag står inte längre.
Tänk att det krävs så lite för att ett korthus ska falla och falna. Det finns nog en knapp i hjärnan som är lätt att komma åt. Som är lätt att nudda med ett finger. Som gör att man går från okej till inte okej. Som gör att tårarna lurar och skrattet dör. Som när du ringer och du hör att den du vill nå just tryckte upptaget. En person som du vill vara nära men som håller dig på avstånd med ett knapptryck. Det finns så många knappar att trycka på tänker jag. Men varför känns det bara som man kan trycka fram sorgen å inte skrattet?

Filmtips som värmer och skrattar

2011-10-05T20:29:00.001+02:00

Vad hände i september?

2011-10-02T22:08:00.010+02:00

Jag har inte varit här. Jag har varit i mitt eget skal. I ett eget rum av tomhet. Utan tårar. Märkligt nog. Jag ser till att hålla mig upptagen på alla tänkbara sätt så att sorgen inte ska få tag i mig. Ett var att måla om sovrummet. Ett annat var att måla och fixa svärmors badrum. Jag har inte kunnat eller velat spendera så mycket tid på egen hand eftersom det är då Han kommer. Ove. Ni vet han i Solsidan. Den dryge som ingen vill veta av men som suger sig fast som ett plåster. Jag vet att Fröken Blund skrattar nu. Ove är ett annat ord för panikångest. Å den som upplevt det vet också att den situation som triggar igång Ove är också det man undviker mest. Jag har också hunnit rensa i mina garderober och nu ska en del vintageklänningar och andra klänningar säljas. Vill du ha första tjing och har storlek 34/36 så mejla mig. Jag har fler bilder. Jag passade också på att fylla år i september. Nu 38 år fyllda och fick ändå visa leg på systemet. YES! Ibland tror jag att de som sitter i kassan frågar en bara för att göra en glad. Jag har fikat - mycket. Ätit goda kakor på vackra små fik. Jag har också traderat mig igenom september. Många bud blev det...En underbart vacker vinterkappa blev min för ett par hundra...å fler klänningar...å tyger...å...å....å. Ja mycket blev det. Jag har också beställt pappas gravsten. Blå labrador. Märkligt namn på en sten som är gjord av norsk granit. Tre fjärilar ska graveras in för fjärilar har en alldeles särskild betydelse för min familj. Jag kan säga så här mycket att det har med Dalai Lama och göra och en bönekula som blev skickad ända från Tibet...men det tar vi en annan dag. Kanske i november. Vem vet?

Spraka av färg

2011-09-13T13:15:00.004+02:00

Färg!
Jag längtar efter färg. Å en hel natts sömn.
Jag längtar efter att min lugg ska växa ut ordentligt.
Jag längtar efter presenter.
Jag längtar efter pussar och kramar.
Jag längtar efter helhet och förstånd.
Jag längtar efter styrka, mod och ljus.
Det är kanske därför jag längtar efter färg?
För att drömmar är färgstarka.
För att när min lugg är lång kan jag göra ännu hetare frisyrer.
För att presentpapper kan vara så glatt.
För att man blir varm av kramar.
För att ett en helhet är som en flammande stark eld - inget kan stoppa den.
Det är bra att vara färgsprakande och längta efter färg.

Orons sorry little ass

2011-09-07T22:04:00.006+02:00

Någonstans i mitt bröst sitter pappa-sorgen. Den bankar och slår och vill ut. Den kommer i små skvättar. Som ett lätt sommarregn. Jag petar på skorpan som kliar så infernaliskt och tänker "hur kommer det att bli?" Men oron får ingen plats. Tröttheten sparkar orons sorry ass så långt det bara går. Å jag sätter knappt upp håret längre. Jag har min teskedsgumman-frisyr. Dag som natt. Å idag när regnet kom med besked och höstvindarna blåste tag i huset då drog jag bara täcket ännu högre upp och kisarna kröp ännu närmre. Men vissa förstår inte mitt nuvarande behov att bara vara. Att faktiskt inte göra någonting. Jag håller hemmet flytande och jag duschar varje dag - tack å lov. Men det är inte mycket mer. Jag tänker på vad min söta lilla faster Ruth sa: "Tids nog står du med pannor och byttor!" Å jag vet att tids nog tar jag tag i livet. Men inte nu.

Kan man gräva upp de döda?

2011-08-28T19:42:00.003+02:00

Många syltkakor har det blivit. Sambon säger att jag göder honom när det egentligen är jag som behöver gödas. Jag har tappat en så där 3-4 kilo. Revbenen syns säger han. Jag suckar eftersom mat är svårt att få ner stundvis. Det tar liksom stopp. Det är som om gråten sitter där i vägen. Hittade i all flyttyra alla mina gamla brev. Från brevvänner, mamma och pappa, kort från olika högtider. Pappa fattas mig så det skär i mig. Det var tungt att besöka graven för första gången och se det vita träkorset med hans namn på. Fy faaaan vad det kändes. Det var som om jag bara ville gräva upp honom igen och skaka liv i honom. Men det är så här det kommer att vara nu. Jag kommer att ha pappa-saknad i mitt hjärta. Tillsammans med alla de andra som samsas om platsen där.

Varm om fötterna i himmelen

2011-08-25T17:58:00.003+02:00

Han låg där. Kall. Nästan gul i skinnet.
Ombäddad i sina favoritkläder.
Kistan blå som havet. Likaså kudden.
Stickade tossor hade han fått på sig. En sista hälsning från hans handarbetande dotter.
Mammas vävda filt om sig och sina tre älsklingsfilmer bredvid.
Fridfull och så tyst.
Mina tårar sitter fortfarande långt inne.
De vill inte kännas vid att min pappa är död.
De kan liksom jag inte förstå det.
Vill inte. Kan inte.
Sorgens tårar är på rymmen. Märklig känsla att leva livet i guldfiskskål.
Jag ser men ändå inte.
Jag känner men ändå inte.
Jag är ett vakuum. Så olikt mig.

Du finns hos mig

2011-08-07T09:04:00.004+02:00

Jag höll din hand. Jag bäddade om dig. Jag torkade din panna och klappade din kind. Viskade små ord av kärlek. Ord om framtiden. Ord om barndomen.
Pappa...du är saknad och för alltid älskad. Å du kommer att vila nära mamma. Så som det var sagt.
Halsbandet med tro, hopp och kärlek hänger runt min hals som en påminnelse om dig, ditt liv och det liv vi fick uppleva med dig.
Du finns hos mig varje minut. I mitt hjärta. För alltid.
Jag älskar dig.

Den hungriga cancern

2011-07-31T13:18:00.003+02:00

Genomskinlig med tunna ådror. Tom blick och långsamma rörelser.
Min pappa ligger för döden och tynar bort för varje dag som går.
Som en fågel i bur är han inlåst i sin kropp med cancern. Den jävla jävla skitcancern.
Den är hungrig och festar nu.
Ingen cytostatika kan ges. Pappa är för svag. Han är som han själv säger: "ett vårdpaket".
Sjuksköterskan Josefin ringer med mjuk stämma och berättar att de misstänker att pappa har gett upp. Han äter knappt och han berättar inga historier mer. Han vill inte försöka träna. Han vill ingenting...
Imorse tänkte jag på att det finns en gravplats ledig bredvid mammas. Å jag tänkte på att snart är vi där.
Döden är nu med i spelet runt bordet. Han blandar och ger. Å min sorg har redan börjat.

Ljuspunkter och små juveler

2011-07-20T08:09:00.005+02:00

Själen är tröttare igen än på länge. Jag försöker att finna de små hållplatserna av ljus och hopp. Behöver dra i handbromsen nu. Köpte en ny huvudkudde igår och tänkte hela vägen till Hemtex att "jag faller snart ihop - här och nu". Detta får inte ske - igen. Så jag vilar. Sover mitt på dagen. Släpper på måstena. Städar inte. Å känner pappas ord i mig: "jag saknar dig...Te qiero mucho. Hasta luego."

Hungriga drakar och gula rum

2011-07-18T09:53:00.003+02:00

I ett virrvarr av känslor försöker jag leva och landa.
Du älskade flyger med de hungriga drakarna igen. Deras vassa käftar hugger i din hals. Du fnittrar och glider vidare på en våg.
Hjärtat brister där i telefonluren. Rycker. Sliter. Å imploderar. Tyst men blödande.
Håller pappas hand.
Fläckar av purpur. Buskiga ögonbryn möter mig. Förvirring på rummet i sjukhusets gula rum.
Folke vandrar iväg och glömmer syrgassladden.
Trötta pappaögon. Jag får halsbandet med mig. Tro, hopp och kärlek från Genua. Lilla lilla pappa - bli frisk.
Inte ens en klänning kan trösta nu. Jag är åter tom. Å vandrar jag också fast utan syrgas och utan mål.
Precis som Folke på pappas rum.

Hur lång tid har vi kvar?

2011-07-11T11:05:00.004+02:00

Han är inte sig själv.
Han har ont och har svårt att få fram ord då han pratar.
Frånvarande. Frustrerad. Bitter?
Jag saknar min glada pappa. Min friska pappa. Min pappa utan rullstol och märkliga idéer.
Tårarna är mig nära och jag har en tyngd i bröstet.
Hur lång tid har vi kvar?
Kommer vi att ta fler promenader och prata om ovidkommande saker om hur det ser ut överallt.
Hur vissa parkerar. Söta hundar. Annorlunda tanter.
Kommer jag att få min pappa tillbaka eller är vi på väg mot slutet?
Jag vill inte tro det.
Jag vill inte tro det.
Det gör för ont.

Jävla skitcancer

2011-07-09T09:53:00.005+02:00

Någon sågade av den lilla gröna kvist jag satt på igår.
Den jävla skitcancer. Tumören i min pappas lunga har växt plus att han har fått en lunginflammation. För ett ögonblick såg världen lite ljusare och snällare ut. Gud vet att jag levde för det ögonblicket. Nu drar jag på loppis för att glömma och för att få andas. Ikväll spelar jag antagligen kort med pappa.

Vintage till salu

2011-07-06T08:41:00.006+02:00

Nu har jag samlat på mig så många klänningar att jag behöver göra plats i garderoben. Så jag säljer helt sonika tre stycken toppen-klänningar. Det är äkta vintage och i fin kvalité. Fler bilder finns för den som vill se mer. Den svarta (34/36) och den prickiga (38/40) säljs för 100 kr stycket och den rutiga (38/40/42 beroende på hur man vill ha den) för 200. Alla är i knälängd förutom den svarta som är maxi-längd som det så käckt heter. Mejla mig om intresse finns på torilshjarta@hotmail.com

Bitterfitta nr 4 - statist i en porrfilm

2011-06-30T20:12:00.005+02:00

Långa frukostar med tidning och kaffe och the. Semesterlugn, sommarpratarna, sena ljumma kvällar, rödvin och grill. Toppen, om det inte hade varit för våra stönande grannar tvärsöver gatan. Hm. Ja du läste rätt. Stönande med stort S. Det är så man sätter förmiddagskaffet i halsen och vill fly fältet. Å det har hänt några gånger nu. Så där på förmiddagen runt elva tolv. Känns lite som å vara statist i en porrfilm kan jag säga utan att ens har varit i närheten. Första gången jag hörde kvinnan gå igång trodde jag faktiskt att det var en p-rulle som var igång. Jag menar, hur svårt är det att stänga åtminstone fönstret? Hm. Å inatt från samma fönster så dånade det ut musik klockan 4 (!) på morgonen. Jag som inte kunde sova satt i köket. Observera inga fönster öppna men hörde ändå klart och tydligt musiken som pågick en god timme. Det här med bra grannar är fan A och O. Å nu inkluderar jag även kvartersgrannar. Man kan ju tydligen bli störd av dem också. Så en uppmaning för å skapa grannsämja - pippa gärna och lyssna på musik till ni får tinnitus men har ni inte folkvett så flytta ut i skogen!

Kill i halsen och saker som snurrar

2011-06-27T21:33:00.002+02:00

Lite ont i halsen. Lite ont i axeln. Stressen har mig lite i ett grepp men jag ska försöka de närmaste dagarna att stressa av. Behöver det och det är mycket som snurrar och händer runt mig. Spännande saker som jag ännu inte kan berätta eftersom det är nytt för mig och jag behöver tid att smälta det hela. Under tiden så loppar jag och planterar blommor. Det börjar ta form och jag vill att min täppa ska vara en liten oas. Om bara hyresvärden kunde flytta på allt sitt bråte...så som lyftkran, släp, mindre traktor...mmm...

Grönt är skönt

2011-06-25T11:14:00.004+02:00

Inget tältande men mycket god mat hos svärmor. Min gröna prickiga kjol och jag drar på loppis idag. Fikakorgen är packad och nya fynd väntar. Pappa har trillat i stentrappan hemma. Hans ben är alldeles purpurfärgade. Jag försöker trösta och stötta och komma vidare. Men han har bestämt att han aldrig tänker gå i den trappan igen, vilket kommer att innebära att han blir ytterligare isolerad från omvärlden och sin familj. Å till dem som talar om att han ska bo någon annanstans säger han att "de kan dra åt helvete". Hmm. Envis som synden och svår att nå just nu är han min pappa.

Räls och tuff-tuff-tåg

2011-06-23T12:36:00.004+02:00

Jag är tydligen en tuffing. En som inte ger sig. Det var i alla fall vad min PT sa idag. Å kanske att det stämmer. Trots allt. Trots min skörhet eller sårbarhet som den kloka tanten kallar det, så är jag tuff. Vilket ord egentligen. Tuff. Jag tänker på tågljud man gör för barn när man leker tåg. Nu kommer tuff-tuff-tåget. Mmmm. Något tåg är jag kanske inte men det går lite på räls nu. Ett spännande möte väntar om ett par timmar. Kan inte skriva mer om det nu. Men snart kanske. Under tiden önskar jag er en fin midsommarhelg. Ska kanske tälta! Vem kunde tro det?

Får jag lov?

2011-06-21T23:03:00.004+02:00

Längtar efter solen och på att det ska bli riktigt varmt. Jag tränar mycket och får nu skörda resultaten av det hårda slitet. PT-n är nöjd och pushar. Jag är röd och pustar. Imorgon är sista arbetsdagen för min del sedan väntar sommarlov. Men inte om man får tro tanten på arbetsförmedlingen där jag gör min arbetslivsintroduktion som lite surt sa: "Ja du är ju inte ledig härifrån!". Så vi får väl se vad de hittar på. Om jag inte rymmer innan dess...

Blåklockor och en Domuslogga

2011-06-20T17:38:00.004+02:00

Längtar till mitt hallonställe...och njuter av loppisfynd och retro-klänningar. En av de senaste i samlingen är denna från Domus med blåklockor. Så söt och jag är kär. I en klänning. Igen. Men det är inte så tokigt tänker jag.

Randig dröm

2011-06-19T17:54:00.005+02:00

En av mina finaste...randig, vacker, luftig och skön. Klänningen från Sivletto som för övrigt är en av de bästa rockabilly-sidorna som finns med vackra och unika plagg. Den randiga drömmen är ny men med stark vintage-känsla och kommer från Jumperfabriken.

Klänningsknarkare och glasögonorm

2011-06-18T21:22:00.007+02:00

Ja det är jag det! Mycket vatten har flytit under broarna. Så många tankar, så mycket känslor, så mycket sol, blommor, vila, klänningar...ja jag kommer ut ur garderoben nu - jag knarkar - klänningar! Jag är vintage-beroende, väsktokig och besatt av klänningar som andats och använts för 50, 60 år sedan. Har tänkt mycket på det här med bloggen också. Varför jag har den? Varför jag inte bloggat på sistone...å förmodligen tappat alla mina (läs fem!) läsare. Det känns som om hela jag håller på att gjutas om. Inget är som det varit och inget kommer att bli som det alltid har varit. I alla fall inte i mitt huvud. Men det känns som om förändringens vindar är här för att stanna. Å med pappa är det okej. Just nu. Jag har precis avslutat en middag för att fira att skitcancern inte har spritt sig. Allt ser bra ut. Just nu. Halleluja å amen! Å vad har ni för er?

Jag drar iväg

2011-06-01T22:43:00.003+02:00

Jag tvättar, städar, viker tvätt och dammar. Vi reser bort. Packar bilen och drar iväg ett par dagar. Jag hoppas på påfyllnad och välbehövlig vila. Jag har inte varit på resande fot på länge och loppisvenen i mig suger, om man nu kan säga så? Jag ska snart få glasögon också så det ska ni väl få se så småningom. Jag har inte haft lust till att fota så mycket den senaste tiden. Jag har mest varit, tittat och luktat in våren och nu sommaren. Nu är vi här. Jag har längtat så å nu ska jag njuta till fullo. Å tills jag är tillbaka med nya brillor och mer, förhoppningsvis, bilder så ger jag er syrener då de är som bäst. Ajö...så länge.

Filmtips inför kvällen

2011-05-28T16:34:00.002+02:00

Såg denna underbara rulle igår kväll. Så fin och så vän. Se den..om inte annat så för att få höra det vackra franska språket. För övrigt så hade jag en skitdag igår då livet kändes mer än tungt men idag har det lättat lite. Tack å lov!

Traderaberoende och jävla skitcancer

2011-05-24T21:15:00.003+02:00

Tiden flyger iväg och det mesta är en enda stor röra. Jag hinner inte med. Jag får munsår och magknip. Pappa låter så trött då han ringer för att säga att han går å lägger sig. Regnet smattrar ner på fönsterblecket och jag sover eftermiddagslur i flera timmar. Jag skäms för att jag inte sköter min blogg som jag borde. Jag har dåligt samvete för att jag inte bloggar runt heller men just nu vet jag inte vad jag ska skriva mer än "hej jag är här" å det känns så futtigt att jag låter bli. Syrenerna blommar för fort och fullt och jag stjäler nåra kvistar till pappas och min räkafton som nog blev lite trevlig, trots allt. Det är så mycket konstigt som kommit med den förbannade cancern. Han har fått andra märkliga vanor och jag har svårt att förstå och acceptera den här "nya" pappan. Jag vill ju att allt ska vara som vanligt. Ingen rullstol, inga spottpåsar, inga märkliga toalettrutiner, inget bitskt humör...men jag måste bara acceptera. Å gå vidare. Under tiden är jag beroende av tradera. Budar hej vilt. Kan inte stoppa klicket på "bekräfta bud". 50 kr låter ju så billigt. Tur att lönen trillar in imorgon för hur skulle det annars gå? Vill å önskar mig också ett kamerastativ så jag kan ta lite mer bättre bilder på mig och mina klänningar för dem vill ni ju se eller hur?

Magnolians tid

2011-05-17T12:42:00.004+02:00

I korridorerna hörs övandet till den blomstertid nu kommer...kan inte fatta att vi redan är där. Är så rädd att jag ska missa något nu. Glömma att stanna upp och å lukta, titta, röra..vid den efterlängtade våren. Jag vill så mycket...å magnolian är snart överblommad. Längtar efter ett eget magnoliaträd. Tänker att den dagen då jag är med hus ska jag ha hela trädgården fylld av japanska körsbärsträd och magnolior. Vill bara sitta under dem och titta upp på det vackra drömska bladverket...å känna blombladen singla förbi mitt hår. Tänker att denna tid är nu. Det är nu man ska njuta av allt det vackra som på samma gång är skört och skirt. Känner mig som en magnoliablomma som precis vecklat ut sina blad och visar all sin prakt. Tänk om det kunde få vara vår lite längre.

Ett filmtips så här i början av veckan

2011-05-16T10:27:00.001+02:00

Såg denna häromdagen. Så härlig och vacker. Fransk. Mycket sevärd!

Utomhusliv och ett liv bakom gardinerna

2011-05-10T08:14:00.005+02:00

Picknick. Finns det ett mysigare ord undrar jag. Vi invigde vårt loppisfyndade picknick-set i helgen. Stolarna ska få nya dynor men än så länge funkar de fint. Vi åt äggmackor och drack kaffe. Jag med mycket mjölk. På det lilla fiket i stan med hembakat hade jag köpt kaffebröd. Ett annat ord som jag gillar mycket. Kaffe-bröd. Jag unnar mig det på fredagar och lördagar. De andra dagarna äter jag minimalt med socker. Funderar på att utbilda mig till kostrådgivare. Kan det vara nåt? Det ligger i alla fall nära mig att ge både råd och tips om hälsa. Annars funderar jag en del på pigmentfläckar och solskydd. Använder solskyddsfaktor 30 i ansiktet. Det är ju mer känsligt än övriga kroppen. Även om jag är försiktig med den med. Å på tal om kroppen så får jag beröm från min tränare. Jag har fått snabba resultat på kort tid. Hurra för mig och mitt nya midjemått! Försöker också ha tålamod med pappa. Även om det är mycket svårt ibland. Jag vill att han ska bli friskare så vi kan gå ut i det vackra vädret. Nu sitter han i rullstolen med fönstrena fördragna och ser på teve och film. Men det har han valt. Tycker bara det är lite sorgligt.

Kvällens filmtips

2011-05-07T09:30:00.001+02:00

Hämnden av Susanne Bier. Så bra. Så levande. Så nära. Så mäktig. Se den!

Trapprädsla och knäböj

2011-05-06T08:35:00.004+02:00

Hittar nya vägar. Tar nya steg. Vilar från bloggandet som ni märkt. Jag har haft nog med mig själv och mitt liv. Pappas hemgång och omställningar. Träning och mål. Jobb och omstruktureringar. Våren och trädgården. Livet helt enkelt. Vill så mycket men jag får välja vad jag lägger tid på. Å just nu är det livet utanför datavärlden. Jag ser framsteg på alla områden och det har gjort mig piggare och gladare. Träningen har gett resultat också. Några centimeter runt hela mig har försvunnit. Powerwalks och personlig träning är effektivt. Att anlita en personlig tränare är bland det bästa jag gjort. Det är som meditation för mig som annars planerar och tänker sönder mig. Älskar mina utfallsteg och knäböj i de trappor jag stöter på under mina powerwalks. Å nollorna på spisen är mindre viktiga. Livet kanske har vänt? Vem vet. Vågar inte spekulera i det. Vet att det är skört och lyckans närvaro kort och flyktig. Loppissäsongen har börjat och jag hittar både klänningar, picknick-set, krukor och andra vackra keramikföremål. Snart väntar frukost och en dag av pyssel. Har lovat att klippa pappa och komma med fika. Han sitter i sin rullstol som jag hoppas att han ska göra sig fri från snart så vi kan gå ut å gå. Men just nu är han så rädd för trappan i hyreshuset där han bor. Sex stycken trappsteg...Rädslan och hans förtvinade lårmuskler hindrar honom. Men jag har en plan. Tänker skaffa honom en hög fåtölj så att vi kan gömma undan den där rullstolen för den gör honom också bekväm och oaktiv. Vi får hoppas på det bästa.

Picknick i det gröna

2011-04-27T10:43:00.003+02:00

Vi åker till stranden. Vilar och äter gott. Grillar ute för andra gången på en engångsgrill. Läser Filter. Bra reportage som tar tid att läsa men det gör inte så mycket då solens strålar värmer och gör gott. På väg hem förfasas vi över ungdomen som lämnat allt sitt skräp till måsarnas stora lycka. En plats som var vacker och mysig att sitta på ser nu ut som en soptipp...Varför? Jag kan aldrig acceptera att människor skräpar ner. Det är en av de värsta styggelserna jag vet. Jag blir verkligen skitförbannad och bitterfittig. Just nu vill jag mest dra i handbromsen då vitsipporna blommar. Jag vill att tiden som är nu ska vara länge. Köpte en till klänning häromdagen och den landar väl i brevlådan endera dagen. Så vacker och jag lovar om den blir som jag tänkt så ska jag ta en bild. Annars suktar jag mest efter ett par nya röda hasbeens från HM. Jag missade helt att de skulle säljas via nätet. Det känns lite surt. Så är det någon som har ett par 36-or röda och inte vill ha dem så kan ni ju höra av er.

Blommiga tider och rött läppstift

2011-04-25T10:03:00.003+02:00

Andas i solen. Tar nya tag. Mår stundvis bättre. Jobbar hårt för det. Känner mig fin i mina klänningar och ballerinor. Kisarna gör premiärturen och får komma ut i sina selar för första gången sedan hösten. De njuter och nosar in alla dofter. Pappa är hemma och skäller stundvis på hemtjänsten. Han sitter mest i sin rullstol och ser på film. Jag försöker peppa honom i hans träning eftersom jag är orolig för hans "pinnaben". Men det är svårt att nå fram. Min träning går desto bättre och jag tycker mig se en liten förändring. Har nu fem prickiga bikinis varav tre är nya för året. Så glad för allehop! Det är de små sakerna i livet som höjer. Precis som mitt tjocka mörka hår som stylas i pincurls. Å snart ska jag investera i ett rött vackert läppstift som jag ska le i solen med. Å bästa sömnen får jag just nu i påslakanet som vi hade hemma som barn...

Prickmani och blå drömmar

2011-04-18T09:01:00.002+02:00

Våren kommer. Å vi njuter av solens läkande strålar. Jag försöker hitta vägar. Vara rädd om mig. Vilar då jag kan och tar sats. Varje dag. Är tröttare än vanligt och det är mycket som trycker på och gör ont. Tiden som är min är då jag tränar, antingen själv eller med hjälp av pt-n. Då känner jag att min kropp lever och faktiskt fungerar. Bortom ångest och hjärtklappning. Annars är det mest grötigt och mycket att ta hand om. Pappa kommer hem idag och jag är sönderstressad - redan - av alla förberedelser. Igår städade och möblerade vi om i hans lägenhet i hela tre timmar. Å idag är dagen fylld med åtaganden. Men jag ska också hämta min andra prickiga bikini denna veckan. Prickmanin håller i sig likaså klänningsbegäret. Köpte en underbar himmelsblå i fredags som var ute och luftades samma kväll. Så ljuspunkterna finns och jag tar emot dem då de kommer.

Goddag yxskaft!

2011-04-10T16:25:00.005+02:00

Idag vet jag varken ut eller in.
Vill inte. Kan inte.
Allt känns tokigt och alldeles oöverkomligt.
Som den stickiga tröjan.
Nu sitter den på igen.
Ahhhhhh. Bläääää.
Pappa är bitter och jag står som en hejarklack å hejar på fast med brutna plakat. Jag når inte fram. Han är sluten och stundvis bitsk.
Jag blir ledsen och stum. Drar fram ett schackspel. Tänker att där kan vi mötas.
Bonden tar hästen. Tornet faller. Damen drar inte jämt. Tjafs om reglerna.
Schack. Å jag är alldeles matt.
Sitter i pappas temporära rum. Tänker att om jag satt eller låg här hela dagarna skulle jag också bli bitter och bitsk.
Jag försöker förstå. Lindra. Le.
Föreslår att vi ska gå ut i friska luften.
För friska luften löser ju allt?
"Nej. Det är molnigt och kallt. Å jag ska snart skita."
Suck.
Tystnad.
Jag vill bara hem och gråta. Försvinna in i en annan tid. Bortom cancer.
Hallå! Var är min goa pappa? Hallå? Är han därinne bakom skalet.
Hans ben är som pinnar. Han säger att han tränar benstyrka men jag undrar.
En förändring har skett och jag vet inte när det hände.
Våra samtal är inte sig lika.
Jag säger goddag och han säger yxskaft.
Det är en omställningens tid men jag har glömt att ställa fram klockan.
Jag ligger hela tiden en timme efter.
Jag undrar hur allt ska gå.
Om en vecka ska min pappa återigen bo i sin egen lägenhet.
Med tillsyn flera gånger om dagen.
Men kommer det att räcka?
Kommer han vara arg mest hela tiden på att folk runt omkring inte förstår. Inte hör. Eller kommer när han vill.
Jag planterar mina penséer. Suckar över livets väg.
Den stickiga tröjan är förbannat tajt.
Å den friska luften...hm...ja inte löser den allt.
Hejarklacken ställer undan sina brutna plakat. För den här gången. Å ska leta fram reglerna i schack. För visst får väl damen gå hur hon vill?

Teardrops

2011-04-08T20:07:00.010+02:00

Mina ord sitter djupt och är svåra att nå. Men bilder jag ger er.

Vi går vidare

2011-04-01T17:51:00.004+02:00

Vi tar nya tag i den stora stygga världen höll jag på å skriva och gjorde det också. Men så stygg är den inte just nu. Jag får blommor och kramar från människor som bryr sig, som vill väl. Jag har vänner som håller mig i handen och jag har ett gudbarn som ler mot mig. Det vackra och fina finns. Det gör det. Å varje stund då mitt galopperande hjärta får vila är en ynnest. Mina nätter inleds med mental träning om den ångestfria framtiden. Så kanske att det kan gå vägen. Pappa tränar som aldrig förr, precis som jag, enda skillnaden är att jag har en personlig tränare som manar på mig så att jag skriker. Pappa skriker ändå men det är för att få kraft säger han då han ska resa sig eller peppa sig i sin träning. Vi andas, går vidare. För att vi måste och kan.

Lågvattenmärket i mitt jobb

2011-03-23T08:17:00.004+01:00

"Jävla fitta!"
Det var vad han skrek ur sig inför en publik av gapande mellanstadieelever och sina jämnåriga klasskamrater i år 9. Igår nådde jag med detta all time low i mitt jobb. Aldrig någonsin vare sig i jobbet eller annars har någon kallat mig just detta. Å idag sitter händelsen som ett klistermärke på ryggen. Jävla fitta är nog i mina öron en av de värsta sakerna man kan kalla en kvinna förutom jävla hora. Jag har också fått höra det senare men i en helt annan kontex då jag bodde i fosterhem och utnyttjades som gratis arbetskraft. Ända skillnaden idag är att jag vet att ingen har rätten att kalla mig vare sig det ena eller det andra. Jag vet detta. Men ändå så skaver det i mig. Kanske för att det slår an en gammal ton. En ton som jag försökt i åratal att tvätta bort. För kanske var det så att de hade rätt de som sa det för länge länge sedan? Nej så klart inte. Men "jävla fitta"-kommentaren känns ändock obekväm även om jag och eleven redde ut situationen.
Men för den som aldrig har jobbat på högstadiet kan jag bara säga: Tro inte att det är en dans på rosor och att lärarna har ett glidarjobb för att de får ha lov titt som tätt. Vi behöver loven för att slicka våra sår, samla kraft och ta på oss skyddsutrustningen igen.
Å till dem som hävdar att elever ger så mycket vill jag bara säga: i helvete heller. Elever TAR kraft inte tvärtom. I varje fall inte på högstadiet.
Jag är kanske trött med tanke på min cancersjuka pappa som kräver mycket.
Jag är kanske trött på att inte få sova gott om natten.
Jag är kanske trött på att min stressnivå i kroppen sliter ut mig och ger mig mer panikångest.
Jag är kanske trött - men någon "jävla fitta" - det är jag då rakt inte! Punkt!

Söndagens filmtips

2011-03-20T12:27:00.001+01:00

En film om en sann historia. Mycket sevärd och rolig bitvis. Jim Carrey gör en av sina bästa roller någonsin. Se den!

Tro, hopp och kärlek

2011-03-12T15:59:00.004+01:00

En strimma hopp har tänts. En ny gul prickig blus har blivit min från en second hand. Så glad att den tvingar mungiporna uppåt. Pappa kämpar och tränar. Har inte lika mycket syrgas nu som tidigare. Bra säger läkarna. Skönt säger vi. Pappa pratar testamente och jag har svårt att begripa att vi är "där". Hans halsband med berlocken tro, hopp och kärlek har jag tagit hand om. Så länge. Vill inte att den ska komma bort på sjukhuset då han röntgas eller gör andra undersökningar. Pappa har haft guldlänken runt halsen sedan 1953. Köpt i Genua på en bordellgata. Halsbandet är så mycket pappa för mig så att det gör nästan ont i mig att titta på det. Jag har inte varit närvarande här på länge än mindre bloggat runt. Jag ber om förlåtelse för det. Min energi är minimal fortfarande och jag försöker nu mest ta hand om mig, pappa och min familj. Kanske inte nödvändigtvis i den ordningen men ändå. Idag var jag på spa och fick bena brända med för hett vatten då jag skulle ner i ett kar för ett thalassobad. Det var ju naturligtvis inte meningen men det blev lite tokigt å det såg lite roligt ut då jag satt på kanten som en groda. Det var hursom skönt att få komma iväg för en halvdag och bli genomvarm. Å prata med en av de bästa av vänner. Imorgon kommer bästisen. Det längtar jag efter. Å på måndag är det jobb. Om jag har krafter så det räcker. Det får vi se. Vi tar en dag i taget. Mer kan inte en människa göra.

En död fisk flyter alltid med strömmen

2011-03-06T18:14:00.003+01:00

Träffar läkaren med slappt handtag. En död fisk i handen. En död fisk som flyter med strömmen. Sitter i hans rum och tittar ut över hustaken. Ser en fågel flyga högt högt medan han pratar om pappas framtid. Inga glada nyheter. Inte mycket hopp. Jag är själv där och kämpar med att vara stark. Inte gråta framför läkaren med den döda fisken. Allt känns overkligt och flytande. När jag fått veta "allt" som finns att veta går jag tillbaka till pappas rum. Eller rättare sagt, jag är på väg dit, men blir stående i korridoren. Fötterna har växt fast och jag kommer inte längre. När sedan den gotländska sjuksköterskan undrar hur det är fatt öppnas tårkanalerna och jag står å gråter ut hos en främling. Gråter senare också med huvudet i pappas knä. Vi gråter tillsammans. Resten av kvällen består sedan av ännu mera gråt. Hysterisk gråt. Morgonen efter i min yoga kommer tårarna åter och jag snörvlar mig igenom stående hunden. Resten av dagen minns jag knappt. Lördagen kommer och det är pappas födelsedag. Å jag har beställt princesstårta så det räcker och blir över till ett helt kompani. Solen skiner och alla verkar lättade. Flera av mina familjemedlemmar är sjuka så det är bara jag och min store lillebror som uppvaktar pappa med den gigantiska tårtan. Sjuksköterskorna blir naturligtvis glada och tackar oss i omgångar för att de fick så mycket tårta. Hälsar på pappa idag och han är trött och ur balans. Han piggar dock på sig lite då vi spelar kort med honom. Varje natt innan jag ska sova ber jag en stilla bön om att han ska bli frisk. Jag vill tro att det finns en frisk framtid. Jag vill. Jag vill. Jag vill.

Till min pappa

2011-03-01T19:05:00.002+01:00

Efter ett mycket sorgligt besked och med en pizza i magen. Sitter jag nu här och tänker på min kära pappa som läkarna i Lund inte kan operera. Det hopp vi hade, den tillit vi kände för att det kanske löser sig - trots allt - är nu som bortblåst. Efter att jag gråtit tills tårarna tog slut och tills jag ville kräkas har ett vemod och en sorgsenhet lagt sig runt mig och över min familj. Vi är alla ledsna, besvikna och utmattade. Jag känner en sådan vanmakt och enorm ilska också och kastade därför en plåtburk fylld med bindor rakt in i skafferidörren. Å min pappa upprepar tappert efter beskedet via telefon: "jag ska kämpa". Denna norske viking som älskar country. Imorgon är det jag som tar med ett gäng av hans countryband och en bandare. Avdelning 57 ska få höra country. Banne mig.

Vi väntar på ljusare tider

2011-02-27T21:06:00.003+01:00

Dagarna går och min pappa är sämre igen. Han har fått tillbaka den syrgasmask med påse framför som han hade för en vecka sedan. Cellgifter har de inte kunnat börja med eftersom han är för svag just nu. I början av veckan ska han till Lund för att kirurgerna där ska få en chans att ta bort den slemklump som täpper till luftröret till hans kollapsade lunga. Hoppas och ber att de lyckas och att allt går som det ska. För då kan han bli starkare och då kan han få cellgifter. Imorgon börjar jobbet igen och jag är mer än slut. Jag är tömd och jag har ingen aning om hur jag ska orka. Men det ska gå. Det måste det. Å i mina ljusa stunder tittar jag på klänningar och köper vårskor. För jag hoppas på en fin och vacker vår. Å om Gud vill så kommer pappa och jag att ta promenader till vårt fikaställe. Det är vad mitt hjärta är inställt på.

Skål hörrni!

2011-02-25T18:51:00.001+01:00

Man gör så gott man kan, eller hur?

Stickig skittröja

2011-02-25T11:46:00.003+01:00

Idag är sådan där dag då allt känns fel. När tröjan man har på sig sitter för tajt och sticker en. Kjolen drar åt för hårt i midjan. Håret är bångstyrigt och sinnet är mörkt. Idag ogillar jag allt känner jag. Inget känns rätt. Inget. Åh vad jag hatar dessa dagar som kommer ibland och bara tar över. Det är ungefär som om en patrull helt plötsligt knackar på och säger: "vi tar över nu. De ljusa tankarna du hade för en stund sedan är borta för ett tag framöver. Å det som du tyckte skulle bli roligt är nu inte det. Bara så du vet." Det är som ett dropp som tickar ner och in i blodet. Blä. Jag vill gråta. Skrika. Stampa. Men mest av allt vill jag skratta och vara lycklig. Jävla skit. Jävla liv. Jävla cancer. Jävla jävla jävla. Nu hjälper det liksom inte att jag har satt sikte på tre klänningar (jo manin håller i sig), beställt ett par vårskor och en bikini. Den senaste tiden har det som gett mig glädje så som stickning, träning, film...mest blivit till en intetsägande grönsakspuré. Jag har inte lust till nåt av det. Å jag som tidigare var en flitig bloggare, å då menar jag att jag var runt på andras bloggar och kommenterade, orkar inte det heller. Jag är väl proppmätt på nåt vis. Kan inte ta in mer nu. Jag skulle nog inte ens ha skrivit detta inlägg. Än mindre publicerat det. Men det är så här mitt liv ser ut. Som en trång och stickig skittröja.

Om att räcka till

2011-02-24T11:40:00.003+01:00

"Jag känner mig som upphängd och nersläppt", sa alltid min gamla faster. Ja mammas faster alltså, inte pappas syster, för det har han ingen. Men jag och mina bröder kallade mammas faster för faster Ruth. Å hon sa alltid då hon var utschasad just detta uttryck.."som upphängd och nersläppt". Precis så känner jag mig nu. Som något man har hängt upp och sedan släppt där det passar. Som en urvriden gammal sur disktrasa som försöker torka sig glad och luktfri. Jagad är ett annat ord som kan beskriva dagarna jag lever nu. Jagad. Å på jakt efter harmoni och frid. Jag försöker räcka till för alla, men glömmer mig själv. Å kanske är det så det ska vara. I alla fall just nu. Det gamla mönstret att vara en duktig flicka och dotter är tillbaka. Duktig så in i norden. Men just nu vill jag bara vara så oduktig man kan vara. Problemet är att så fort jag tänker på mig själv så rycker och sliter det i bröstet och kroppen fylls av skuldkänslor. Hur går det ihop? Jag som räddade min pappa och är den som spenderat mest tid på sjukhuset. Varför ska jag ha dåligt samvete? Egentligen. Det är precis som om den duktiga i mig skulle vilja vaka över pappa 24 timmar om dygnet. Varför har jag svårt att känna att det jag gör är tillräckligt?

Äta, sova, sova, säng, säng, säng

2011-02-23T11:58:00.004+01:00

Solen tittar blygt fram. Lyser upp allt det vita som åter fallit från skyn. Jag sträcker ut mig i yogan. Försöker att hitta tillbaka till rutinen. Yogan har varit frånvarande länge. Föll liksom bort och mellan stolarna. Likaså min träning. Mina krafter sinar så fort. Det är tur jag har lov så jag kan få sova längre på mornarna när sömnen tillåter. Mina dagar består just nu av att äta, sova, hälsa på pappa på sjukhuset. Han är piggare tack och lov men andas fortfarande med hjälp av syrgas och kan inte ta sig ur sängen själv. Idag ska han få cellgifter. Äntligen ska tumören få sig en omgång. Vi ber, andas och hoppas hoppas.

Jag håller andan

2011-02-21T10:10:00.004+01:00

"Kom hem.." Det är de enda ord min pappa får fram. Jag släpper allt jag har för händerna. Lämnar mat, bullar på jäsning och släcker ut ljusen i en rasande fart. Finner pappa tagen, ståendes i köket i sin blåa morgonrock. Han har svårt att andas och gråter då han sätter sig ner. Jag tvekar inte. 112. I väntan på ambulansen packar jag hans mediciner och ett ombyte. Vi åker in och pappa blir undersökt. Syresättningen tas samt en massa blod. Pappa är blå om fingrarna och om näsan. Kall. Jag sitter bredvid honom och lägger filten om honom så att han inte ska frysa. Men han blir inte varmare. Han läggs in på MOA, medicinska observations avdelningen, för natten. Min sambo kommer hem från en reportageresa och hämtar upp mig på akuten någon gång nära midnatt. Väl hemma försöker jag sova men sömnen kommer inte och jag sover oroligt. Väcks ett antal timmar senare. Det är läkaren. "Jag vill ge er möjligheten att komma in...din pappa har det svårt och det är inte säkert att han reder ut..." Jag hinner tänka tusen tankar och inom mig ringer det ett nej nej nej nej nej nej. Är det nu han ska dö? Jag väcker sambon och efter att ha kastat på mig kläderna åker vi i ilfart in till sjukhuset. På vägen plockar vi upp lillebror. Kommer till sjukhuset och går vilse. Hittar fram till slut och kommer till rummet där pappa ligger. Stora lillebror är redan där. Pappa har en syrgasmask för ansiktet och ser så liten ut i det mörka rummet. Nattsjuksköterskan uppdaterar mig om läget och när hon säger att "vi har gett honom morfin och koncentrerar oss just nu på att han inte ska ha ont" då brister det för mig och tårarna rinner från mina ögon. Jag får fram ett tack och går in och kramar pappas fötter vid hans fotända. Vi är alla där och jag tänker att är det nu i detta rum vi ska säga våra sista ord till varandra? Det blir för mycket för yngsta lillebror som gråter och får ur sig sin förtvivlan i ord innan han somnar utmattad i sjuksängen bredvid pappa. Tiden går och pappa röntgas och överläkaren kommer in med besked. Pappas vänstra lunga har kollapsat och tumören har växt. Samtidigt som han fått en propp i lungan. Pappa har nu bara en lunga som fungerar. Läkaren berömmer min handlingskraft och säger att det var rätt beslut att åka in för vem vet vad som hade hänt annars. Jag håller andan hela förmiddagen och gråter bitvis mycket då pappa inte ser. Han flyttas till en annan avdelning. Rum 9. Jag följer med. De andra åker hem. Pappa andas och lever men är mycket svag. Å mitt i sin egen smärta så skojar pappa med alla som vill höra. Tackar sjuksköterskorna för omvårdnaden och undrar då de slutar och börjar. Bryr sig. Detta var i lördags tidig morgon och nu är det måndag å jag har sportlov. Jag har varit hos pappa nästan hela tiden sedan dess. Efter lunch åker jag återigen ut till pappa om så bara för att se att han andas och prata med honom. Vara där. Men jag är rädd. Mest hela tiden och har svårt att andas djupt. Pappa har lovat mig att kämpa och jag tänker på det som läkaren sa: "din pappa är av segt virke." Norskt virke tänker jag. Segt som fan.

Bilbo och spinnmaskinen Gimli

2011-02-18T18:20:00.007+01:00

Om man som jag har en Bilbo och en Gimli så är man sällan ensam. Mycket kel får man, hur mycket som helst faktiskt. Å Bilbo måste vara en av de coolaste katterna i världen. Jag menar, kolla in hans blick! Kan en katt utstråla mer coolhet? Så snälla och så goda är de så att hälften vore nog. Gimli har en förkärlek att ligga runt halsen som en levande boa. Sådant gos väntar nu tillsammans med det goda vinet, den goda chokladen och senare också lilla ostbrickan...

Vardag

2011-02-17T16:50:00.003+01:00

Ute blåser det snålt och kallt. Ända in i märgen. Kall som isen. Igår dansade jag mig varm på den afrikanska dansen. Hamnade i ett närmast meditativt tillstånd då jag fick ruska av mig all min oro. Pappa är märkbart sämre. Har svårt att prata och blir lätt andfådd. Tumören trycker på säger han. Å det gör ont i hela mig. Jag vill inte att det ska vara så här. Känner att jag spänner mina axlar så mycket att det gör ont. Försöker att titta upp och se livet. Hålla ihop. Försöker hitta lugnet och min egen andning. Vara rädd om mig. Skämma bort mig. Men det blir mest pannkaka av alltihop. Men jag försöker och jag ber. För oss alla. Men mest för pappa. Nästa vecka börjar behandlingen. Å nästa vecka har jag lov.
P.s. imorgon ska jag blogga om något fint eller roligt...

Kärringarna på ICA och den mobbade gråten

2011-02-15T15:29:00.004+01:00

Tröttheten har tagit över. Håller mig med en järnhand. Gör så att jag inte kan drömma söta drömmar längre. Inatt hoppade jag ut från ett fönster från tionde våningen med min minsta katt i famnen. Vi skulle båda dö. Krossas mot den hårda asfalten. Jag orkar inte leva mitt liv så här tärande längre. Jag tar mig från A till B och tillbaka igen. Kommer aldrig till de andra bokstäverna. Kan inte skriva de vackra orden som läker och som smeker min kind. Det som jag vet att alla "därute" vill läsa och höra. Jag ler på jobbet. Visar en yta. Allt handlar just nu om att hålla ihop. Inte bryta samman. Har inte kraft så det räcker. Men ändå övermannas jag av gråten. Den tränger sig fram och står längst fram i kön. Ta en kölapp för fan! Eller förresten, du gråten, för dig finns inga kölappar. Den utmobbade gråten ger sig inte. Ska fram. Som kärringarna på ICA. Det gäller att hitta den finaste persiljan och det billigaste priset annars vinner man inte! Undrar om det är samma kärringar som skickar in tips till Allers. "Klipp till bitar av flugsmällare för att laga diskkorgen i diskmaskinen då korgen gått sönder i botten." Man undrar ju.
Å den mobbade gråten är sedan länge inte förlösande längre. Bara lakar ur mig. Å jag vet vad det handlar om. Pappa får inte dö. Det finns inte på min atlas. Jag har skyfflat dödens närvaro framför mig med den största av skyfflar. Jag har byggt vallar, murar, hinder. Här ska den fan inte förbi och fram. Tänker jag. Å står startklar att bygga nya murar. Men jag skickar inga tips till tidningarna. För hur värjer man sig mot döden?

Celldelning, vila och sniglar.

2011-02-11T18:04:00.006+01:00

Bakar morotskaka. Det är min dag idag. Tar små steg hela dagen. Vilar i varje steg. Posten kommer med sniglar och det lyser upp min dag. Små ord från långt-bort-i-stan som jag har längtat efter. Köper ännu fler klänningar. Har jag fått mani? Den jag har på mig är en favorit från Rules by Mary. Ute på marken är det åter vitt. Men det skiner jag i. Jag tar på mig mina nya skor i alla fall. Å mitt prickiga paraply och jag går å handlar vin. Ny favorit även där - Flat Roof Manor. Var får de namnen ifrån? Man kan ju undra medan alkoholen slinker ner. Pappa har fått ett trygghetslarm. Ett armband med en stor röd knapp. Det är skönt. Jag har fått broschyrer om cancer och behandling. Har inte vågat eller orkat läsa dem än. Men jag ska. För det är cancer som vi brottas med. Det vet vi nu. Gillar inte ordet "cancer". Kanske för att det är på något sätt så starkt förknippat med döden. Låter bättre att bryta ner till vad det egentligen är - celldelning. Tröstar mig med att min pappa är stark, både i sinnet och i hjärtat. Så klart han kommer att övervinna detta. Det måste han. Något annat tänker jag inte ställa in mig på.

Hej sängen, goddag klänningar

2011-02-09T18:33:00.005+01:00

Kanske nånstans att det finns en vår.
Finns hopp. Finns kraft.
Att få. Att lagra. Att ta emot.
Lappad och lagad med den bästa av trådar. Fylld på alla ledder som en stoppad korv.
Jag har sett hur man gör korv. Å tänker att vad underbart det vore om man kunde proppa sin själ på samma sätt med näring.
Är för trött för att tänka på hur det skulle gå till.
Utfyllnadsmassa och påfyllnad. Vet inte vart det finns längre.
Jag traskar mest omkring med mina håligheter i själen där vinden går rakt igenom.
Hur ska jag räcka till? Till allt.
Jag undrar så.
Men jag har inga svar.
Hej sängen. Gonatt livet. Under tiden så köper jag klänningar som aldrig förr.
Tänker inte tappa stilen. Hur knäppt det än låter. Men det är en av få saker som håller mig uppe. Som en överlevnadsinstinkt.
Men fan. Det var ju inte så här mitt liv skulle se ut. Mina klänningar skulle ju få ha sjuhelsickes roligt också.
Snart tänker en del av mig.
Det vänder snart.

Måndagstipset

2011-02-07T20:25:00.005+01:00

I väntan på att världen runt mig ska bli bättre och bli förnuftig. Håll tillgodo. Bröderna Cohens Burn after reading. Totalt skruvad och med en slutkläm man önskar fanns i detta liv. Vi får också se Brad Pitt i en av sina mest skruvade roller...å för er som sett och gillat skådespelarinsatserna i Fargo kommer inte att bli besvikna denna gång heller.

Jag såg den ensamma lilla tanten

2011-02-04T08:57:00.003+01:00

Nya undersökningar. Väntan. Flera timmar av tickande. Tidig morgon och en natt med dålig sömn i kroppen. Tittandes på pappa som snarkar och ser liten ut i sängen där han ligger. Rum 17. Försöker få tiden att gå. Broderar. Läser. Pratar med lillebror som är så stor. Hämtar te. Ser en liten tant som håller upp handen i en konstig vinkel. Hon är parkerad vid ett fönster och hon har nu vridit så mycket hon förmår på kroppen. Jag tänker inte så mycket på det först. Återgår till pappas rum. Men känner olust. Går tillbaka och fram till den lilla tanten i rullstol. Med kraft kramar hon min hand och vill inte släppa taget. Hon har ångest. Jag ser det. Jag känner det rakt in i hjärtat och kroppen med varje cell. Hela hon utstrålar: lämna mig inte ensam. Hon får inte fram några ord. Jag säger och upprepar lugnande: jag ska hämta någon, jag ska hämta någon. Den någon jag hittar verkar inte bry sig nämnvärt. "Hon gör alltid så, hon vill att man ska sitta å hålla henne i handen". Anar ett förakt. Är det så mycket begärt tänker jag att hålla henne i handen en stund eller åtminstone ha henne bredvid sig. Vad som helst. Stackars lilla människa. Jag bad för dig inatt. Å önskar att ingen människa ska behöva känna som du. Jag ber och hoppas nu också på att den polska läkaren fick det prov hon behövde igår. Så att vi snart får reda på vad det är för sorts tumör. Nästa steg är Lund. Må alla gudar vara med oss då.

När ljuset i tunneln känns skrämmande nära

2011-01-31T16:23:00.003+01:00

Omtöcknad, chockad. Ljudsignalen från telefonsamtalet ringer i mina öron. Det är mitt i natten. Vaken. Ja. Men vad är det som händer? Min pappa kommer inte upp. Vi kastar oss in i bilen. Han ligger platt, blek och svettig på vardagsrumsgolvet. Jag tvekar inte en sekund. 112. Min egen andning rusar i ikapp med telefonistens frågor. Jag försöker svara korrekt. Men känner mig snurrig och osammanhängande. Yrvaken och i skräck. Får instruktioner. Lägg honom på sidan. Varför tänkte jag inte på det? Det är ju det enda man kommer ihåg från livräddningen i skolan. Å ändå sitter den kunskapen löst och dinglar. Två gröna män kommer. Inga blåljus. Ställer frågor. Pappa försöker svara. Tryck tas och nålar sticks in. Jag kan inte titta. Han får åka med in. Jag sitter fram med en av de gröna männen. Pappa ropar bak i bilen på mig. Å undrar var jag är. Jag är här pappa. Jag är här. Jag sitter fram. Vilket just då känns helt fel. Ändå känns färden trygg. Kommer in på akuten. Allt är så tyst. Man kan höra ett andetag. Prover tas. Fler frågor ställs. EKG. Blod. Personalen ber oss gå ut. Pappa får en blöja. Han ropar efter mig då personalen lämnat rummet. Jag finns där igen vid hans sida. Bäddar om honom. Han får min ytterjacka över sig eftersom han fryser så förtvivlat. Jag får en påse med nergjorda kläder. När klockan blir tre åker vi upp på hjärt-och lungavdelningen. Pappa får ett eget litet rum. Tack Gud. Sal 8. Jag tänker att det är ett bra rum. 8. En evighetssymbol. Här kan han inte dö tänker jag. Efter att ha försäkrat mig om att pappa är väl omhändertagen. Kramar jag honom. Pussar hans panna och åker hem för att om möjligt sova ett par timmar innan jobbet tar vid. Men det går inte så bra. Oron slår tröttheten som en sten på saxen. Jag sover lätt som en fjäder. Registerar allt. Å när klockan ringer går jag upp å ställer mig i duschen. En ny dag har tagit vid och jag vill bara glömma nattens ångest. Jobbar och undrar. Får lägesrapport från min bror. Allt är under kontroll. Pappa är piggare. Jag är om möjligt ännu tröttare än tidigare. Besöker honom på avdelningen efter jobbet. Å när jag hör att han har underhållit en manlig sjuksköterska från Chile i en timme ler jag. Pappa är tillbaka.

Söndagsångest? Hyr en film!

2011-01-30T18:03:00.001+01:00

Något att drömma sig bort i. En värld att ryckas in i. En geishas memoarer...

Kvällens filmtips

2011-01-28T17:30:00.002+01:00

Jim Carrey har aldrig varit bättre...Eftertexterna till denna film är helt fantastiska. Man skulle kunna se filmen bara för att få se dem.

Om att hamna i kläm och bitterfittamanteln

2011-01-28T16:01:00.003+01:00

När jag var barn hade vi olika talesätt som vi körde friskt mellan oss. "Alla barnen tittar in i microvågsugnen utom Ruth för hon tittar ut." "Det jämnar ut sig, sa han som sket å satte sig." "Höjden av tålamod är att kittla en telefonstolpe tills den börjar skratta." Å det är just den sista med tålamodet som ringer i mina öron. Tålamod. Mitt i bland labbsvar, röntgen och undersökningar kommer det en lång väntan. Väntan på besked, svar, råd, behandling...För i dagsläget vet vi inte så mycket. Mer än att den förmodligen sitter illa till, den där skittumören. Precis bredvid den stora pumpen, hjärtat, har den hittat ett bo. Tycker den. Å där ska den ju inte få bo längre. Vår polska läkare såg allvarlig ut när hon på knacklig svenska skulle förklara läget. Det känns lite som när man tänker på att köpa hus...det är läget, läget, läget som avgör. Jag ber varje dag att tumören inte ska ha spridit sig till andra ställen i kroppen utan att den tycker att den hittat det bästa läget från vilken den mycket snart ska avvisas. Å jag som aldrig varit bra på att vänta blir alldeles matt och trött på att göra just det - vänta. Mitt i alltihop blir jag extra mottaglig för människors välvilja och godhet men också illvilja och elakhet. Som på apoteket. När ett äldre par helt fräckt tränger sig före i kön till receptarien. Å den vars tur det egentligen var, stod där stum med hundögon. Det syntes lång väg att det var en människa som var van att bli trampad på. Om jag inte varit så förbannat trött som jag var, så hade jag sagt högt och tydligt att de trängde sig före den mannen. Jag hade tagit på mig min bitterfitta-mantel och ställt mig på den svages sida och rytit. Men mantel brände bara i väskan å ville inte komma ut. Mitt civilkurage krympte till förmån för orken och tröttheten. Jag avskyr verkligen se andra människor komma i kläm lika lite som jag ogillar att göra det själv. Å för första gången någonsin blev jag vansinnig igår och skrek på en människa som gjorde något oerhört egoistiskt och korkat så att jag hamnade i kläm. Jag fick återigen styra båten rätt och lägga om kursen eftersom denna människa är fartblind.
Ja det är mycket som är galet här i världen. Jag väntar bara på att den ska bli förnuftig igen.

Rockabilly hairdo

2011-01-27T09:32:00.005+01:00

Olika frisyrer som jag använder mig av. Allt beroende på tid och energi. Men det är kul att få ta på sig en klänning och göra några snurror i håret. Knuten är något krångligare men väl värt mödan.

Perhaps I been sad longer than you

2011-01-25T09:04:00.003+01:00

En stor klump i magen...idag gäller det.

Ljusglimtarna

2011-01-23T18:32:00.003+01:00

Det är mycket att ta in och andas i. Tumörbeskedet får mitt humör att pendla mellan gråt och hopp. Ena stunden känns döden nära och som den kommer att svepa in å bara ta över med sin vän sorgen som jag känner så väl. Vi är bekanta, sorgen å jag, men inte vänner.
Känner mig som en känslosil. Jag har en massa hål i huden där känslor och tankar tränger in och ut igenom. Vet inte heller från den ena minuten till nästa hur jag mår. Försöker hitta de små hållplatserna av glädje där jag kan vila å hämta kraft. Som efter träningen då en helt underbar busschaufför plockade upp mig med orden: "Välkommen!". Å så fort vi hade stannat vid en hållplats å skulle vidare sa han högt: "Nu kör vi!". Å som om detta inte vore nog sa han till dem som steg av: "Tack så mycket, trevlig kväll!". Ljusglimtar. Så viktiga. Jag är tacksam för att jag kan njuta av dem då de kommer. Å känna in dem. Genom mina små hål i huden. Å jag hoppas att jag får åka på en tur med den busschauffören igen.

En award från Magda

2011-01-22T15:38:00.002+01:00

Söta Magda, min käraste agitator, har skickat en award till mig...

*Ta upp närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4. Vad står där?*
Bok...ELLE blir det (delar av chefredaktörens brev), "försedda med trevliga minnen och absolut med en stor,..."

*Vad var det senaste du såg på tv?*
Någon märklig dokumentär om bengäddor...

*Borsett från datorn, vad hör du just nu?*
Ugnen som knäppte av till rätt temperatur...å något avlägset plan i himlen..grannen snarkar inte nu..han brukar göra det annars så här på eftermiddagen.

*När var du senast utomhus och vad gjorde du då?*
Var på loppis å fyndade örngott, nostalgibarnböcker, handdukar...för ca en timme sedan..Å så köpte jag en hamburgare till pappa.

*Vad har du på dig?*
Min svarta klänning med små prickar, mina nya scarf, grå kofta, svarta strumpbyxor...

*Vilken var den senaste filmen du såg?*
Det måste vara Pippa Lees hemliga liv som jag såg igår. Fin film, se den!

*Skulle du överväga att flytta utomlands?*
Hmm..ja kanske om jag fick möjligheten att arbeta med det jag vill - skriva - å att sambon å katterna är med på äventyret.

Dagens filmtips

2011-01-21T17:04:00.004+01:00

Pippa Lees hemliga liv. Något att svepas med i. Något att förundras över och ta in. En vacker film om hur livet kan se ut och gå...

Den humorlösa tumören

2011-01-19T18:47:00.006+01:00

Jag drömmer mig bort till en värld utan tumörer, röntgen, prover å trötthet.
Drömmer om en värld utan oro, förtvivlan och böner till Gud. Till en tid då inte den stora stygga hostan fanns. En dag var den bara där. Å den stannade. Ingen tänkte så mycket på det. Tills det kom blod å pappa blev lättare å maten inte smakade längre. Vad är det som händer? Varför vill inte den stora stygga hostan ge med sig? Vad vill den? Egentligen.
Idag såg jag svaret.
Kände mig som en AT-läkare i Grey´s anatomy där jag stod tillsammans med min bror i röntgenrummets datarum. Jag var som en praktikant som såg på plåtarna utan att veta vad jag skulle titta efter. Men jag såg en klump längst ner i kanten på lungan som såg främmande och malplacerad ut.
Å på samma gång som alla frågor och farhågor åkte bergådalbana i kroppen så mycket att jag mådde illa ville jag vara stark och stötta. Finnas där. Ställa de rätta frågorna. Hitta till rätt rum. Göra allt snabbt och effektivt.
Å mitt i all sorg och förvirring så fanns humorn där. Skrattet och skämten. Denna galghumor som sitter djupt rotad i min familj och definitivt hos min pappa. För vem kan inte låta bli att dra på smilbanden då sköterskorna på provtagningen får bli kallade vampyrer. Eller då pappa helt plötsligt använder sin käpp till att konstra med så att den nästan fastnar i hissdörren och skrämmer slag på en annan gammal man i rullstol som också ville komma in i vår fulla hiss. Min bror å jag skrattade gott mitt i allt elände. Vad skulle vi göra utan dig älskade lilla pappa...?
Det är med humorn vi överlever.
Å fan ta den tumör som tar kol på min pappa. Det får bara inte ske. Inte nu. Inte sen. Aldrig.

Dagens filmtips

2011-01-18T09:22:00.008+01:00

En underbar film jag såg häromdagen...också något som kan trösta och få en på andra tankar. Regissören som skapade "Amelié från Mont matre" har även gjort denna rulle. Se den!

Tröst utan choklad

2011-01-17T14:29:00.004+01:00

Man kan trösta sig utan choklad. Nya skor. Hemma på prov. Snygga tycker jag. Å en ny sjal som använts idag. Inga tårar här mer. Bara vackra saker som lindrar lite. Å idag fyller det älskade brorsbarnet år. Hurra säger jag för en av världens goaste ungar! Å löftesbrytaren har inte hört av sig mer...lika gott det.

Det brutna löftet

2011-01-16T19:00:00.004+01:00

Från ingenstans dras mattan bort under mina fötter. En skugga faller mörk över mitt ansikte. Ett löfte är brutet. Ett förbannat viktigt löfte. För mig. För det jag hade tänkt. För det jag hade sett framemot. För det som skulle bli mitt. Jag hade byggt min förväntan och glädje kring det där löftet och bundit fast det med ett rött vackert snöre. Det blev till ett fint paket som senare skulle öppnas och ge mig något. Fan det var ju bara till mig. Lilla lilla lilla mig. Kunde jag inte ha fått ha kvar det där paketet. Jag också. Fått glädjas. Fått se mina mål förverkligas.
Nej. Inte denna gång.
Fansjävlarskitihelvete!
Det skulle ju bli min tur nu. Å nu vill jag bara skrika. Slå. Vara ful och elak. Å sparka på allt som ligger. Tills det går sönder och jag hör knaket. Å flisorna ryker.
Precis som det lät i bröstet då jag läste orden om det brutna löftet.
Dra åt helvete alla löftesbrytare!

Som alla andra

2011-01-16T12:16:00.003+01:00

Längtar efter våren som alla andra.
Hittar nya rynkor i ansiktet som alla andra.
Planerar att hitta formen som alla andra.
Har lite söndagsångest som alla andra.
Är av å till väldigt glömsk som alla andra.
Fyller min tid med för mycket onödig teve som alla andra.
Jag är som alla andra. Fast ändå jag på nåt vis.

Vackra klänningar som hägrar

2011-01-15T08:57:00.004+01:00

Inte så många ord mest tankar som kringlar sig runt i hjärnans veck. Längtar efter vackra klänningar och hittade den här vackra skapelsen... Man kan lätt bli ha-galen. Ska snart uppdatera min mood-book. Boken där jag klistrar in mina tankar om mode och skönhet för den här våren och sommaren. Alltid lika kul att ha ett mål. I alla fall i tanken. Det blir så mycket enklare att undvika felköp då. So over and out från Pelle Redig!

Pin up hair...så här gör du

2011-01-14T10:14:00.002+01:00

Detta är en av de bättre videos jag har sett över hur man får till det här håret som jag har på bilden i föregående inlägg. När man väl lärt sig tekniken är det bara ett öva, öva, öva å till slut sitter det. Lycka till!

Mitt i en prick

2011-01-13T13:11:00.005+01:00

Fler prickiga kläder flyttar in. Min fågelklänning i sann rocka-billy-anda är en av dem. Dagarna då energin finns där gör jag mig extra fin i håret med snurror á la 40-talet. Då känner mig så där fin att jag bara vill dansa och snurra och le mot hela världen. Mitt rödprickiga paraply fick följa med på stadspromenad å fick mig på bättre humör trots det glåmiga vädret. Idag känner jag mig dock inte lika käck. Osminkad. Håret på trekvart. Å fasligt trött kanske för att jag vet vad som väntar bakom nästa hörn. Möte med myndighetspersoner är sällan upplyftande. Men jag ska le inombords å tänka på mina prickiga dagar då jag bara vill dansa.

Solsken vi minns

2011-01-08T09:07:00.002+01:00

Vi minns sommaren med sina varma smekande vindar. Värmen i huden efter en dag i solen. Lugna stunder med läsning och stickande. Gräs under våra fötter. Klänningar mot bruna ben. Hasbeens. Sandaler och ballerinor. Solglasögon. Snart snart...är vi där igen även om det kanske inte känns så just i detta nu. Men det kommer.

Vi rullade ut

2011-01-06T10:30:00.004+01:00

Det yr och det pyr utomhus å varningar om snön delas ut. Tåg slutar att gå och snöbortforslingen har äntligen börjat i min stad. Tack gud. Inne återhämtar mig efter en sen spelkväll med många skratt och god mat med på tok för mycket creme fraiche och grädde å två efterrätter. Svärmor hon kan hon. Å vi rullade nog alla ut och hem. Jag har rensat i min garderob igen å den som är nyfiken får höra av sig. Det blev en hel del överdelar och en å annan klänning. Här kör jag med mottot, en sak in - en sak ut. Å snart är det dags för detoxen. Följ den på min kära Ingefära.

Drar du till dig din egen olycka?

2011-01-04T10:02:00.005+01:00

Attraktionslagen. Tänker mycket på den och på vad Oprah sa i en intervju, att du är ansvarig för ditt liv. Du och ingen annan. Vilket känns både skrämmande och upplyftande att man kan dra till sig det man önskar och vill ha. Vet ju inte om det funkar. Sedan finns det en risk med alla självhjälpsteorier och böcker, att den som inte lyckas att hjälpa sig själv klandrar sig själv och på så sätt mår ännu sämre än innan. Det är alltid en balansgång. Lagom är nog det ord jag söker. Lagom är alltid bäst. Jag försöker att ta till mig det som verkar rimligt. Å med tanke på attraktionslagen skriver jag och önskar så ofta jag kommer på det, saker jag vill ska hända i mitt liv. Jag försöker mota de negativa tankarna med önsketänkande. Vi får se om det ger någon effekt. Något som kommer att ge inre effekt är den detox som väntar. Beställde idag en kur. Ska bli skönt att vila främst från socker eftersom det är min stora akilleshäl. Å min träning ska snart nå nya dimensioner. Tränade första gången igår efter att viruset gett med sig. Det kändes bra. Jag har styrt kosan åt något håll så här långt in på det nya året. Vi får se vart det leder.

Lilla fågel gul...

2011-01-01T17:30:00.004+01:00

Vemodet drar in som en kall bris. Sitter bredvid mig vid frukostbordet. Stryker min kind samtidigt som Jaget funderar över hur livet ser ut och vad jag saknar. Inte vem. Utan vad. Dessa tankar som för mig är så tärande och som jag värjer mig emot. Men det är något som fattas mig. Något stort och viktigt. Annars skulle nyårsbluesen inte vara här som den oinbjudna gäst den är. Fan liksom. Det var ju okej igår. Det här med livet. Sätter mig en lång stund vid datorn för att bli klarare i mitt huvud. Arbetsförmedlingens sida ger så lite hopp och så mycket ångest. Det finns inga närliggande vägar bort som tar mig närmare min dröm. Jag sitter i ett moment 22.
Tänker på dig lilla fågel gul, när jag mötte dig på vägen...var det kylan som överrumplade dig eller det tröstlösa sökandet efter mat som gjorde slut på dina krafter? Jag känner med dig lilla fågel gul, så skör och så liten, vi är inte så olika när allt kommer omkring. Vi känner båda av kylan. Den som förlamar den starkaste av viljor.

Det nya står vid dörren

2010-12-31T16:17:00.003+01:00

Ett nytt år. Nya mål. Nya möten. Nya utmaningar. Jag sänder en tanke till alla mina bloggvänner och vänner å önskar oss alla ett nytt glatt år. Vi börjar om på nytt och tar nya tag. Vi glömmer det gamla och reser oss bort från det tunga och svåra å hoppas på det allra bästa. Det godaste av de goda. Det vill vi ha. Det är vi värda.

Hej mitt vinterland...

2010-12-30T20:25:00.006+01:00

..nu är jag här. Hostar och snörvlar. Kisarna har full span på småfåglarna. Fikar med en gammal kär vän. Mycket på tapeten, mycket i hjärtat. Tårar kommer. Tröstar och erbjuder en näsduk. Vad mer kan en vän göra? Relationer som tär är ett ämne jag tyvärr känner till lite alltför väl. Köper en ny klänning. Bara så där. Prickig. Så klart. Har hittat min nya förebild vad gäller hår och mode - Bea Szenfeld. Så cool! Så till och med jag önskar en piercing under näsan. Var nära för ett tiotal år sedan att sätta en i ögonbrynet. Men ändrade mig. Det blev en tatuering istället. En sol till minnet av mamma som älskade solen. Ja vi lever. Vi andas. Vi går vidare. Men minnena och tatueringarna finns kvar. Å min antagonist, vem det nu är här i grannlandskapet, har börjat lägga solrosfrön invid våran husgrund för att på sätt mata råttona ännu mer...hur korkad och illvillig får man vara?

Jag investerar i mig själv

2010-12-27T09:51:00.004+01:00

Jag tar nya steg. Nosar på och läser om det jag upplever som farligt. Panikångest. Kontrollbehov. Det snöar igen och jag undrar hur mycket snö som kan falla från skyn. Å hur mycket som göms i den. Egentligen. Vallarna på gatan där jag bor är flera meter höga och pensionärerna får snällt stanna inne medan istapparna från taken växer sig vassare. Här hemma planeras det för en detox. Ut med det röda in med det vita! Jag är fortfarande förkyld och hostar och harklar mig som vilken gammal gubbe som helst. Saknar min träning men ska ta nya tag så fort jag tillfrisknat. Julklappen till mig själv blir att anlita en personlig tränare. Jippie! Nu jävlar liksom. Å pulsklockan jag fick av sambon kommer att vara ett fint hjälpmedel. Så mycket hälsa, många planer och mycket vilja. Det är jag i ett nötskal det.

Med tusen tända juleljus

2010-12-24T21:10:00.004+01:00

Klapparna alla öppnade. Först ville jag mest bara sitta å titta på dem. Ta på dem. Känna att det var på riktigt. Alla fina hälsningar och tankar på min jul verkar ha hjälpt. Detta året slapp vi alla julen från helvetet. Vet inte hur det gick till men jag tror det också har med min egen inställning att göra. Jag förväntade mig inget. Å upplevde kanske därför att jag fick mer. Visst är det märkligt. Nu sitter jag själv så här på julaftons sena kväll och njuter av tända ljus och snart en god kopp te...och av att jag har så fina vänner omkring mig överallt i Sverige och världen...tack för alla fina paket och varma omtankar...God jul...

Ljuset i tunneln

2010-12-21T11:44:00.002+01:00

Idag vänder det. Midvintersolståndet är här och från och med imorgon går vi mot ljusare tider. Äntligen. Den mörka tiden är över. Även om vi inte kommer att se en direkt skillnad nu med en gång så går vi i alla fall åt rätt håll igen. Mitt jullov är här men dessvärre har jag blivit förkyld med en faslig hosta. Å i brevlådan dimper det ner det ena paketet efter det andra. Ett sådant mys. Alla mina julklappar är klara och en hel hög är ivägskickade sedan igår. Kassörskans ögon riktigt lyste av habegär då jag lämnade fram högen med 14 paket eller hur många det nu var samtidigt som jag kände mig både givmild och stolt. Lite som en tomte eller vette med tanke på att min flätstickade mössa som brukar stå rätt upp i vädret. Lite som Stenmark när jag tänker på det. Så det är "bare å åk" typ och det får mig å tänka på min snurriga dröm inatt om att valla slalomskidorna, missa en luggklippning och att bära en skål med stuvad spenat på axeln. Ja det är tur att drömmar inte är verklighet. I alla fall ibland.

Snart är vi där

2010-12-18T09:24:00.003+01:00

Snart kommer vilan. Snart kommer ljuset. Snart skickar jag en hel hög med klappar. Snart kommer det gäster. Snart kommer tomten. Snart är det snart. Vilket ord som kan innefatta så mycket förväntan. På både gott å ont. Beroende på vad man väntar på. Som sagt så kan snart betyda så mycket. När jag var yngre hade jag en massa brevvänner och i slutet skrev vi alltid (med ett stort S som första bokstav till alla orden): Skriv snart så ska svar sändas snarast! Att få brev var en ynnest och något som jag ständigt väntade på. Å när man hade pojkvän och han låg i lumpen, ja då fick man det underbaraste av alla - kärleksbrev. Ibland kan jag önska att vi inte hade mobiler eller internet för det är så mycket av det genuina som har försvunnit. Närheten blir närmare när man håller i samma brev som den man bryr sig om hållit i för några dagar sedan. Så varför inte fatta pennan å skriv snart så ska svar sändas snarast!

Bitterfitta nr 3

2010-12-14T15:28:00.002+01:00

Alltså nu måste vi klargöra vissa saker. Nummer ett: vi lever i Sverige som har ett skiftande klimat vilket också innefattar en vinter med det vita som brukar falla ner på marken och kallas snö. Varför är det en överraskning varje år och som beskrivs i medierna som snökaos? Främst är detta en överraskning för kommuner och fastighetsägare som har som uppdrag att skotta bort snö så att folk inte ska halka och bryta sig halvt fördärvade. Varför vissa inte tar denna uppgift på allvar är för mig helt obegripligt. Pensionärer kan ju inte ens gå ut! Var på lokala Willys i söndags och där hade man kunnat ta inträde för en skridskobana på parkeringen. Det var bättre blankis än när havet fryser till. Hur tänker man som fastighetsägare då?
Å nu kommer vi till nummer 2: busstrafiken. Vad är det som gör att bussarna i alla fall min stad lever sitt egna lilla liv? Det har blivit som i sydamerika - man har helt plötsligt ingen aning om när bussen kommer eller om den ens kommer. Man får snällt ställa sig i busskuren och hoppas på att inte behöva stå å vänta för länge. Bussen hoppar helt enkelt över turer och är inte att lita på. Längre. Men varför? Jag kan ha viss förståelse för när den första snön föll ner och det med besked. Men nu, tre eller fyra veckor in i vintern, borde man inte fått kontroll på situationen då?
Å till nummer tre: bortskämda ungar med noll social kompetens. Ser ju dem i vitögat varje dag på jobbet. Detta gäller naturligtvis inte alla eller hela klasser. Men i varje klass finns det en kärna av oförskämt bortskämda ungar som inte bryr sig om någon annan på denna jord än just sig själva. De orkar inte. De är nonchalanta. De är inte rädda om det fina material de får. De förstör sofforna i uppehållsrummet. De är uppkäftiga. De är oartiga. De har en taskig attityd. Man vill liksom bara skrika: men för i helvete, skärp dig annars kommer inte jultomten med den där ipaden du önskade dig! Men det går ju inte. Man får på sin höjd skarpt kommentera och ge onda ögat. Asch...Jag är nog helt enkelt bara en trött lärare som behöver ett långt jullov just nu. Bort från larmet och attityderna och in i glöggmyset och stillheten. Ajö!

Solsken vi fick

2010-12-12T19:08:00.006+01:00

Mustiga färger i ett iskallt landskap. Varm chokladmjölk, nötter och banan. Ishalka. Förberedelser. Inför sista veckan innan julledigheten tar vid. Ett packat schema med många måsten och göromål. Å mitt i alltihop finns vemodet, sorgen. Över livets vägar. Över en familj som inte håller ihop i dessa barnen-i-bullerbyn-tider. Det blir så tydligt när det drar ihop sig. Men det är som det är. Å nollorna på spisen hänger med.

Jag står i ett hörn och tittar ut

2010-12-10T10:20:00.004+01:00

Vet inte vart dagarna tar vägen. Vet inte heller vart mina ord är. Eller mina bilder. Befinner mig lite som i ett vaccum. Andas gör jag på rutin. Tränar gör jag för att jag vet att det är bra. Men jag ser inga direkta resultat. Är som lite ställd i ett hörn. Därifrån tittar jag på vad som händer i resten av rummet. Jag deltar inte. Jag tittar bara. Mår jag bra? Inte direkt tjolahoppsansa, men jag är här. Jag finns och jag andas.

Alla o i mitt liv

2010-12-05T20:38:00.003+01:00

Oklar. Oredig. Oförnuftig. Oförståndig. Otrolig. Onyttig. Observant. Omständig. Olidlig. Omvägar. Oplogat. Obeslutsam. Omställningar. Omtänksamhet. Olust. Oväder. Omsorg.
O. Efter O efter O.
Många O blir det.

Vill du byta julklapp med mig?

2010-12-02T10:52:00.006+01:00

Vi kurar inne. Kisarna söker värmen på elementen. Jag bakar ett nytt brödrecept som kräver noll ansträngning och jag går på ljusterapi för att få bort mörkret ur sinnet. Avkopplande och uppladdande. Precis vad jag behöver just nu. Julen kommer snart och jag känner mig sorgsen och tänker på hur jag vill att julen ska vara men hur svårt det är att få till med alla spretiga familjemedlemmar. "Min jul är nu" säger jag här hemma. Tiden innan julafton. För just julafton brukar inte vara en glad dag. Vet inte hur många aftnar jag suttit själv på kvällen och undrat vad tusan det var som gick fel. Å jag som älskar paket både att ge och att få brukar känna mig lite snuvad. Men i år har jag ändrat taktik. Jag ger till dem som bryr sig.
Så är det någon därute av mina bloggvänner som vill byta julklapp med mig?

Avlägset men ändå nära

2010-11-25T20:33:00.003+01:00

Snön faller och det viner runt knutarna. Höll på å frysa fingrarna av mig då jag putsade fönstrena till advent. Passade också på å gillra musfällorna när jag ändå var ute. Duschade senare katterna för första gången och Bilbo gillade det inte. Gimli får sk skonkost, överkokt ris med kokt torsk. Hoppas verkligen att hennes lilla mage stabiliseras. Jag torkar så mycket bajs och kräk nuförtiden att toapappret tar slut fortare än kvickt. Efter allt torkande tittar jag på bilder från sommaren och tänker på när marken var bar och solen sken.

Bitterfitta nr 2

2010-11-22T20:32:00.009+01:00

Jag fortsätter på temat bitterfitta nu när stigen är upptrampad och jag har mer som måste ut. Vad är det som gör att folk lägger ut köksavfall typ kål och morotsskal till fåglarna (läs råttorna!)? Jag har då aldrig sett en fågel äta kål. Har ni? Jag satte för ett tag sedan upp en vänlig lapp till grannarna (observera vänlig lapp) mittemot gatan om just detta att fåglarna matas på marken och att vi som bor ett par meter bort från matplatsen har problem med möss. Vi skulle uppskatta om matningen skedde nere vid havet typ 30 meter bort eller nåt. Inte så mycket begärt. Jag tänker grannsamverkan och hänsyn. Döm om min förvåning då jag igår också såg kål och morötter. Typisk gnagarkost om ni frågar mig.
Sedan är det en annan sak som tröttar ut mig och det är den utbredda hemmafru-mentalitet som florerar i bloggvärlden. Präktiga brudar som garnerar cupcakes och inreder sitt hem och tipsar om dekorationer. Vad tusan hände från "tjejer ni måste höja era röster för att höras" och bränna bh-ar till nuet med amerikanska hemmafruar idealet? Är det verkligen något att sträva efter? Nej, fram med lite rock´n´roll och skit under naglarna! Hår som står på ända och lite mänsklighet istället för välpolerad yta. Visa det ruffiga och skitiga och vilka ni egentligen är bakom ytan av frosting och rutiga förkläden. Så lite mer POW som i power! Det som kan ge en perspektiv eller nya infallsvinklar. Jag blir i alla fall helt mätt och matt av all präktighet. Jag vet att jag slänger ut en snöboll i helvetet men det kan inte hjälpas...jag vill bara se lite mer mänsklighet...lite fel och brister mitt allt snuttigt. Jag avslutar nu. Gonatt!

Mer Ribbing åt folket!

2010-11-20T12:24:00.005+01:00

Det finns saker man inte gör. Det finns gränser som man inte ska passera. Ska ta några exempel från min egen vardag. Man tittar till exempel inte igenom någon annans dator, även om jag som värdinna gett tillåtelse att spela musik via datorn. Man svarar inte i någon annans mobil, vilket hände för länge sedan då en tillfällig arbetskamrat tog chansen att svara då det ringde. Man kollar inte igenom någon annans badrumsskåp, vilket hände mig då jag datetade en idiot. Han kom ut med ett leende med orden: "vilken fin ordning du har i skåpet..."Man tittar inte i någon annans almanacka även om man står tillsammans och ska hitta ett datum. Man bjuder inte med en extra till en middag utan att upplysa värdinnan först. Varför fattar inte folk detta? Det som är mitt. Det är också mitt. Inte någon annans eller allmän egendom. Jag går ju inte runt å snokar bland era grejer eller uppför mig allmänt respektlöst. Jag säger som min pappa: I am no Johnny-fuck-me-around! Så ni därute som snokar! Ge fan i det och låt folk få ha sina prylar ifred. Lite mer vett och etikett bland folk i allmänhet skulle inte skada. Heja Ribbing säger jag.

Kort om framtiden

2010-11-19T11:49:00.003+01:00

Att sitta med triumf på hand...är det att: ha alla svar? Förstå allt som sker en? Vara handlingskraftig? Klara sig i alla lägen? Eller vad är det? Jag undrar men har inga svar. Mitt liv och mitt huvud är fyllt av frågor - om allt. Verkligen allt. Frågor som bollas från den ena hjärnhalvan till den andra. Det går skytteltrafik däruppe skulle man kunna säga. Å det känns när dagen lider mot sitt slut å jag stupar i säng. Helt utmattad. Jag drömmer också mycket. Om ett framtida liv. Med kärlek och glädje. Kanske kommer det en dag. Jag vet inte längre. Har inte den tron på livet. Tappade den på vägen i labyrinten av frågor utan svar. Jag har blivit en kvinna utan kompass. Så hörrni, är det nån som kan peka ut söder? Till värmen och ljuset.